 |
| Whistler |
Lördag förmiddag bjöd först på träning på Brandywine falls. Fast det innebar problem direkt eftersom den tilltänkta parkeringen var avstängd p.g.a motorvägsbygge inför OS 2010. Det blev omplanering direkt och fick åka runt hela kartan och parkera vid Whistler Bungy-jump, istället.(Bron längst till öster på kartan). Själva träningen var en par-träning, kartan här innehåller mina kontroller, totalt var det dubbelt så många. Jag och Thomas sprang, vilket innebar att han började att springa till sin etta, väl där tog jag över och sprang till min etta, sen han till sin tvåa och därifrån drog jag till min tvåa osv. Alltså man har inte den andras kontroller utan det gäller att hänga med på kartan dit med. Riktigt kul träning. Terräng ser riktigt fin ut på kartan, men i verkligheten är det inte riktigt lika vitt, vissa ställen var riktigt fina, största delarna av kartan var jämförbara med slovenien både vad gäller detaljer på kartan och stenigt i botten vilket innebär att km-tiden knappt går under 10min/km.
Eftermiddagen var det typ tennis-ol på kartan Lost Lake som låg på joggavstånd från vårt boende, det flesta av whistlers skidspår går även på den här kartan. Terräng här var lite finare vad gäller underlaget men det var även tätare skog, samt höll kartan inte riktigt lika bra klass.
På kvällen var det dags att testa hemmabion, filmen blev efter mycket diskuterande What the Bleep do we know?. Kanske inte den bästa filmen för att testa själva hemmabion, men riktigt intressant och tänkvärd film vilken ledde till djupa filosofiska diskussioner efteråt.
Söndagen inleddes med sprint-intervaller i form av stjän-orientering. Den här träningen hade vi även skärmar, så man satte först ut en slinga var och sedan sprang vi de andras slingor innan vi förflyttade oss till nästa ställe på kartan. Så det blev totalt 12slingor a ca 1min 20s i högt tempo. Kartan var på ett riktigt fint område, kanske inte så bra för sprint, men för en teknisk medel skulle det vara perfekt.
Sista passet blev halvvägs tillbaka till Vancouver nämligen i Squamish. Där vi sprang(besteg) the Chief. Vilket är klippa som är 600m hög. Mot Squamish är det bara en 600m hög brant som är väldigt populär bland klättare. På andra sidan gick det att springa?? upp, med hjälp av trappor, stegar och kedjor att dra sig upp i, jag bara Madeira släng dig i väggen här var det värre klättringar. När man kom upp på toppen stod man verkligen upp på en smal klippa med stup på alla sidor utom den delen vi lyckades springa upp på. Inga staket eller nått. Att ta sig ner sen var lite värre, framförallt därför att det började bli rejält mörkt. Det vara bara jag och Thomas som hade varit smarta nog att ta med oss lampor också. Fast jag blev av med min till Petra eftersom vi insåg att det var hon och Thomas som behövde dem, jag och Louise sprang ifrån dem nedför fast det var kolmörkt, stenigt och brant och vi inte hade något lyse. De måste typ ha hasat ner eller nått.
Vinterträningen uppskjuten på obestämd tid
Jag började känna av mitt knä lite igen på träningen i fredags, men tänkte inte så mycket mer på det. När jag sprang i skogen i whistler kände jag inget. Men däremot när jag skulle ner från the Chief började det göra rejält ont. Därför vilade jag igår(måndag) och smörjde med voltaren. Skulle ut lite idag och känna hur det kändes, till en början kände jag inget alls så det var ju bra, men när jag sprang hemåt och det blev utför började jag känna av det igen fast det var inte så farligt. Men precis innan jag var hemma fick jag stanna i en korsning. När jag började springa igen högg det till och efter det har jag knappt kunnat gå + att knäet är uppsvullet på utsidan, så nu blir det nog att vila ett tag. Sen är voltarenen slut och i det här landet behöver man tydligen recept för det så nu vet jag inte hur jag ska klara mig..
No comments:
Post a Comment